Den hypnagoga
ur Bo Nilsson: Madonna (1997). A Spirit's Whisper. Phono Sueca cd3, [02], 9:33
Gunnar Ekelöf läser egna dikter; (1967). Sveriges Radios förlag lp/mc
8
I skogen du vet står den undergörande madonnan
Man stöter sin fot mot sockeln när man gått vilse bland träden
Hon liknar din lilla bronsringklocka, hon som är gjord som
en liten flicka, med upprättstående krage
Men denna är oöverskådlig och mörk, av anlupet silver
Kryper du in under kjortelfållen ser du det inre
kupigt som Atrevs skattkammare, den väldiga klockan
men däruppe, där kläppen är borta, hänger nu intet:
Frågar du efter sonen, så vet de är många, X, Y och Z
Kanske du hittar en dörr i vecken av hennes underklädning
och trevar din väg dit upp längs egendomliga trappor
som går i oviss spiral likt gången runt tornet i Pisa
Redan att gå där ger svindel. De stiger oregelbundet
Gravitationen blir ospiralisk och den balans som
du trodde medfödd sätts ur funktion så att du snubblar
Ovanför valvet är midjan, du ser det på bältet
inifrån, för att det skimrar i färger, gult violett och blodrött
Det är besatt med taffelstenar, rosenstenar granater
akvamariner och krysoliter och ametister
Varje sten är en kammare, triangulär till det inre
med, längs tvenne sidor, divaner och hypotenusan till fönster
eller rektangulär med tre divaner och bordet i mitten
Man kan gå från gemak till gemak och vila sig länge
allt efter stämning och färg. Man kan genomgå alla
man kommer ändå aldrig tillbaka, ens syn har förändrats
Högre upp har jag varit - jag kunde inte se hjärtat
men såg bröstsmycket som ett rosettfönster skimra
på bröstet. Högre upp har jag varit en gång, en enda:
I hennes Huvud. Där var det tomt. Man svävade tyngdlös.
Gunnar Ekelöf. Vägvisare till underjorden. Bonniers, s. 89-90
Cover: Vidar Forsberg