En verklighet (drömd).
Gunnar Ekelöf
i Sveriges radio 1963;
(2000). Gunnar
Ekelöf-sällskapet CD2, [27], 4:35;
Gunnar Ekelöf i
Sveriges radio 1951; (2000). Gunnar Ekelöf-sällskapet CD1, [10];
Etienne Glaser läser Ekelöf; (2001). Bonnier Audio
CD, [18]
Jag tror
inte på ett liv efter detta
Jag tror på
detta liv
Och nu, när
saven slutat stiga och jag har hunnit
till
sensommarn, min årstid, minns jag
hur
ångestfullt jag förr tyckte syrsorna filade,
tycker så
inte längre.
Det är
redan skumt
och
åkervägens smala rödskiftande band
försvinner
in i dungar, löper ut ur dungar:
Om varje
vägkrök ett mysterium
av
färgernas och ljusets egenliv
Det är
skönt att gå
En gammal
gärdsgård är också med
Det är den
stund då stenarna tänker som bäst
Det är den
stund då denna stora varelse
andas och
doftar. Vilka färger i skymningen!
Trädorna
lila, stenar i tankfullt skiftande blått
och
lövskogen så rik på skiftningar
som vore
den sitt eget sus!
Ett gult
löv är ännu en dyrbarhet
På ena
sidan vägen sädesfält
och på den
andra sidan barrskog
och säden
gul till röd och i skylarna guldbrun
och den
sandröda vägen, jag älskar sådana enkla vägar
bara för
gående och för grova fordon efter fromma hästa
Sådana
vägar tycks mig lika goda som någon livsfilosofi
Och varje
landskap, varje skiftning i landskapet, innehåller
alla möjliga landskap
och detta
liv innehåller alla möjliga liv:
Syrsornas,
lysmaskens, grävlingens – alla tänkbara liv
Och det är
detta liv som skall fortsätta, som fortsätter
också högre
och högre upp, i andra sfärer
Där pågår
just nu detta liv
som också
är kvällsmolnens liv, och stjärnornas, och de
befolade världarnas,
och de
osynligas liv, och de dödas
ty något
annat liv finns inte:
Alla lever
de och skall leva
och alla
ger av sitt åt alla och lånar sitt ljus åt alla
och alla
gömmer sitt ljus för alla och lever av och på alla
och det är
inte ett gott och inte ett ont
Det bara är
Det finns
en lyckokänsla som kommer sällan men kommer
ändå
Det finns
detta vårt förnimmandes vittnesbörd
och detta
att vara till.
Flyktigt är
allt medvetande
men
flyktigt är inte fåfängligt.
Så sluts
min bukoliska sång.
Gunnar Ekelöf.
Om hösten. Bonniers 1951, s.
