Röster under jorden

Gunnar Ekelöf läser dikter; (1999). Gunnar Ekelöf sällskapet CD, [05], 2:08

 

Timmarna går. Tiden förgår.

Det är sent eller tidligt för olika mänskor

Det är sent eller tidligt för olika ljus.

Stilla stöter morgonljuset sömnens drog

och gömmer undan den i alla apotek

(med de svart-vit-rutiga golven) –

färglös och gryningsbitter

själv trött som aldrig år och dagar intill döden ...

- Jag längtar från den svarta rutan till den vita.

- Jag längtar från den röda tråden til den blå.

Den där unge mannen! (det är något fel med hans

                        ansikte) –

Den där bleka flickan! (hennes hand är hos blommorna

                        i fönstret:

hon existerar bara i samband med sin hand

som bara existerar i samband med ...)

Fågeln som flyger och flyger. Med sin flykt.

Någon som gömmer sig. Andra som bara finns i

                        samband med annat.

Gumman som smyger och smyger tills hon blir upptäckt.

Då vänder hon sig listigt leende och retirerar.

Men hon kommer tilbaka.

Vaktmästaren vid pulpeten (målad i genomnött furu-

                        ådring). Han har inga ögon

Barnet vänt mot den svarta tavlan, alltid vänt emot

                        tavlan.

Pekpinnens gnissel. Var är handen?

Den finns hos blommorna i fönstret.

Lukten av krita. Vad säger oss lukten av krita?

Att timmarna går, tiden förgår.

Att sakta pulvriserar morgonljuset sömnens drog ...

... med de svart-vit-rutiga golven –

- Archaeopteryx! Vilket vackert namn!

Archaeopteryx! Min fågel!

- Varför kvittrar den så olyckligt?

- Den kvittrar om sitt liv, vill flyga bort, har kanske

                        redan flugit.

Jag smekte den redan som sten.

Med tusenåriga slag slog mitt stenhjärta i ådrorna.

Kanske fanns det förstenade fåglar och ödlar därinne!

Rhamphorhyncus! Archaeopteryx!

I ett nytt ljus blev stenen levande fågel och flög

                         sin kos

men kommer ibland av plikt eller vana tillbaka.

Alltid blir någon liggande kvar, det är det hemska.

Iguanodon!

Fågeln är borta men säger sig vara kvar – är det

För att skydda sig?

Hur skulle den vara kvar? Den är inte kvar. Det ärdu som är kvar.

Fågeln är fri. Det är du som väntar.

Jag väntar.

Jag längtar till fågeln som flyger och flyger

med sin flykt.

Själv blev jag bunden vid stenen, den forna stenen.

[...]

Gunnar Ekelöf. Om hösten. Bonniers 1951, s.